Uncategorized

Pandemic

Ett av de brädspel som tidigt fångade mitt intresse är Z-Man games Pandemic. Jag vet att jag spelade det första gången på jobbet när jag verkligen var en nybörjare på brädspel – jag betraktade mig nog fortfarande som rollspelare då och brädspel var mest ett tidsfördriv lämpligt att utföra när vi inte kunde få loss tillräckligt många för att spela just rollspel.

Nu, nästan tio år senare, är Pandemic ett av de spel jag spelat allra mest. Framför allt om vi också räknar in Legacyvarianterna Pandemic Legacy Season 1 (som jag spelat igenom 1,75 gånger) och Pandemic Legacy Season 2 (genomspelat en gång). Legacyfaktorn gav ett väldigt intressant grepp på spelet som nu inte bara var en kort berättelse inom ramen för en begränsad mängd slut (=vanliga Pandemic) utan en längre historia som tog spelet i nya riktningar. Den första säsongen av Pandemic Legacy är en av mina bästa brädspelsupplevelser alla kategorier. Säsong två var inte lika bra, men fortfarande ett väldigt bra spel och en bra upplevelse. Det är något särskilt med att öppna hemliga lådor, riva sönder kort, rita permanenta ändringar på spelplanen och en massa annat som helt enkelt gjorde ett bra spel till en lysande berättelse.

I kväll gjorde jag slag i det sug som uppstått efter ganska intensiv nyhetsbevakning av Coronaviruset. Jag kombinerade social distansering med brädspelande och plockade fram Pandemic för att spela det ensam. Det är första gången på några år som jag spelar just grundspelet Pandemic, men med så många spel i ryggen var det inte svårt att komma igång och grunderna i hur reglerna är är dels lätta, dels enkla att komma ihåg.

Pandemic inför spelstart – uppförsbacke direkt med tre kuber i New York, London och Essen vilket medför stor risk för kraftig kedjereaktion…

Trots ganska tung inledning där spelet gav mig jobbiga förutsättningar med stor tidig risk kunde jag till slut rädda mänskligheten genom att hitta botemedlet mot samtliga fyra sjukdomar som hotade mänsklighetens existens. Rollen Quarantine specialist utnyttjades till fullo för att inte gå mot ett uppenbart tidigt nederlag.

Pandemic är ett spel där alla spelare spelar mot spelet, och enligt tillverkaren är det anpassat för 2-4 spelare och anses vara bäst på fyra (men kanske lättast att vinna med tre). Det går dock att, utan att ändra mer än att en spelare kontrollerar flera av spelets olika rollfigurer, spela spelet ensam utan att några funktioner eller regler behöver ändras eller anpassas.

Den sociala funktionen, där flera olika spelare diskuterar och argumenterar för vilken den bästa lösningen är här och nu saknas förstås när en spelar ensam, och som upplevelse betraktat måste jag nog säga att Pandemic som solospel fungerar, men spelet är inte mer än okej när du spelar ensam. Tillsammans med andra är det, trots att det kom 2008, fortfarande ett av de bättre skulle jag vilja säga, och ett av de spel jag rekommenderat till flest personer när de frågar efter ett brädspel för att spela med familj och vänner.

The Post

I går kväll när barnen somnat frågade min livskamrat om jag ville titta på film med henne. Ofta är det här en process som måste förbi steg som ”vem valde film senast?” och ”orkar vi se hela filmen eller behöver vi dela upp den på två tillfällen – och kommer tillfälle två att vara så snart att det är värt att se just den här?”. Småbarnsåren alltså…

Den här gången var annorlunda, för nu var filmen redan bestämd. Jag hade noll koll, hade inte ens hunnit läsa den korta presentationen Netflix ger om varje film (Magnus Betnér har för övrigt skojat bra om just den detaljen här). Det var bara till att fixa en kopp te och slå sig ned i soffan.

Filmen var The Post, Steven Spielbergs film från 2017 med Meryl Streep och Tom Hanks. Journalist i någon form har varit ett yrke jag redan sedan tidig tonår varit intresserad av så varje film eller serie som har med nyhetsproduktion eller nyhetsgrävande att göra har alltid en potential att locka in mig. Detta lyckas The Post med, och dessutom är ju trion Spielberg, Streep och Hanks så skickliga att även om det ”bara” rör sig om en standardprestation blir slutprodukten förstås ett mycket stabilt hantverk.

Jag är glad att den här filmen ”valdes” åt mig, för den tillhör nog en kategori som jag själv inte aktivt hade valt att se men som jag nu när jag sett den är glad att jag fått uppleva. Ursprungstanken var också att dela upp filmen på två tillfällen men det slutade med att vi såg hela i en sittning – också en kvalitetsmarkör på något vis 🙂

#sluttid

Med anledning av den här texten och att arbetsvillkoren för lärare och skolledare är smått overkliga går nu kampanjen #sluttid i sociala medier. Jag tänkte försöka leva upp till detta i mars månad, eller åtminstone leva upp till tanken att inte arbeta mer än den tid jag skall arbeta. Jag går upp i tid från och med nu fram till sommaren (från 75% till 100%) så det är extra viktigt för mig själv att bevaka min egen arbetstid. Därför kommer jag att använda det här inlägget för att kartlägga min egen arbetstid under mars månad. 100% för en lärare med mina villkor motsvarar ungefär 35 timmar på jobbet och 10 timmar att förbruka exakt när, hur och vars jag vill. Alltså i snitt 45 timmars arbete i veckan, men de 10 förtroendetimmarna kan förläggas hur som helst.

Distansundervisning
Ja, distansundervisningen blev verklighet och hela konceptet med sluttid blev satt ur spel. Har inte haft tid eller energi att konstruera någon form av rapportering då det varit för mycket jobb helt enkelt. Nästa år i mars kanske det går att göra detta och faktiskt hålla sig till vad som är tänkt…

16 mars (måndag)
Intensiv lektionsmåndag som dessutom kryddades av att i princip alla planeringar utom en hastigt fick kastas om för att möta den potentiella distansundervisningsgrejen som nu hänger rätt hårt över oss alla. 21% av eleverna var frånvaroanmälda i dag – och då finns det ett hyfsat gediget mörkertal då långt ifrån alla faktiskt anmäler sig på Schoolsoft.
JOBBTID: 9 timmar på jobbet, 1 timme hemma.

14-15 mars (helgen)
Totalt noll sekunders jobb på lördagen men däremot långpromenad och lek i en lekpark i soligt väder. Söndagen blev däremot en jobbdag, tyvärr en ganska ineffektiv sådan. Det var helt enkelt väldigt svårt att inte återkommande läsa nyheter om läget i Sverige och världen.
JOBBTID: 6 timmar hemma.

13 mars (fredag)
Har meddelat elever att de, om de inte har frågor, kan arbeta på valfri plats då e-posten började fyllas av frågor (både Coronarelaterade och inte). 3 av 23 var på plats… Andra (vilket också är sista) lektionen är det dags för muntliga redovisningar, och som grädde på moset lektionsbesök av min chef som stod och väntade utanför klassrummet och frågade om hon fick vara med. Jag minns att första gången jag hade rektor på lektionsbesök var det nervöst, men nu, efter flera år i en verksamhet där det är standard med ett eller två besök per läsår, är det knappt att jag tänker på att rektorn är där. Tidig hemgång och en sväng till mataffären för att observera hur galna alla verkar vara i toalettpapper dessa dagar…
JOBBTID: 7 timmar på jobbet.

12 mars (torsdag)
Har relativt sen lektionsstart (efter lunch) vilket ger mig nyttiga timmar att göra förberedelser och dessutom skriva in betygen och signera dem i den kurs som avslutats. Har också lagt en del tid på att spana nyheter då det började cirkulera tankar om hur skolorna skulle hantera Coronaviruset och dess spridning. Plus friskvårdsbandy!
JOBBTID: 10 timmar på jobbet (inkl friskvårdstimme).

11 mars (onsdag)
Förra veckan gjorde jag och eleverna jag har sist på dagen en schemaändring för att tillgodose deras önskemål om att slippa ha en jättelång lunch och sedan avsluta dagen med min lektion. Ändringen gjordes permanent för resten av terminen men det kom förstås inte alla elever ihåg, varför det blev dubbla lektioner och ingen lunch för min del…
JOBBTID: 7 timmar 30 minuter på jobbet, 30 minuter hemma.

10 mars (tisdag)
Förra tisdagen var inte en mötestisdag. Detta var en mötestisdag. Ägnade större delen av eftermiddagen med att kombinera bedömningsarbete med att aktivt motarbeta viljan att A) gå och lägga mig och sova i fikarummets soffa B) gå och köpa enorma mängder godis. Till slut blev det möte, större delen ren information men på slutet fick vi möjligheten att ventilera tankar kring nästa års utvecklingsarbete.
JOBBTID: 10 timmar på jobbet, 30 minuter hemma.

9 mars (måndag)
Måndagar är en intensiv lektionsdag, jag har lektion i alla kurser och mellan 08.20 och 12.50 blott 15+10 minuters rast. Dessutom skall jag lyckas hinna göra bedömningsjobb på en kurs som släpat lite och fylla i vad jag har för önskemål om tjänst nästa läsår.
JOBBTID: 9 timmar på jobbat och 2 timmar hemma.

7-8 mars (helgen)
Relativt arbetsbefriad helg, blev ”bara” några timmars jobb på söndag kväll efter att barnen lagt sig.
JOBBTID: 3 timmar hemma.

6 mars (fredag)
Vikariatet jag tog på mig begränsade fredagsfikat från den vanliga varianten av ”sitta ned och prata skit i 30 minuter” till en blixtsnabb fundering om jag ens skulle möda mig med att sitta ned i soffan. Lyckades också vara så pass vag i ett sms till en vän att hen trodde vi skulle käka lunch tillsammans när jag egentligen föreslog onsdag nästa vecka. Rörigt i huvudet helt klart och 125% är bevisligen för mycket för att jag skall kunna ha koll på allt… Tur då att jag hämtar barnen lite tidigare på fredagar.
JOBBTID: 7 timmar på jobbet.

5 mars (torsdag)
Friskvårdstimmen på jobbet är torsdagsbandyn. Jag har varit sjuk en del så mängden träningsrörelse sedan början av februari har varit ytterst begränsad och efter hemkomst, middag och läggning av barn var jag helt färdig. Jag tog dock ut rast och passade på att sitta och prata om en hel del som inte har med skolarbetet att göra med en kollega under arbetsdagen – det var trevligt!
JOBBTID: 9 timmar på jobbet.

4 mars (onsdag)
Gymnasiearbetet redovisas denna onsdageftermiddag och det har jag som tur är ingenting med att göra detta läsår. Det blev dock klassrumsjakt och tidigarelagd lektion med en grupp som annars skulle haft ett långt hål före sista lektionen (=min lektion). På sikt bättre för alla parter att vi lyckades hitta en lösning men just i dag var effekten att jag inte hade möjligheten att äta lunch.
JOBBTID: 6 timmar på jobbet, 3 timmar hemma.

3 mars (tisdag)
Mötesfri på eftermiddagen, ger en något kortare arbetsdag och möjligheten att hämta barnen tidigare från förskola och förskoleklass. När detta skrivs har de somnat och jag sitter och går igenom e-post och funderar över kommande lektioner i väntan på Chelsea – Liverpool. Kommer troligtvis se matchen med jobbdatorn i knät.
JOBBTID: 8 timmar.

2 mars (måndag)
Misslyckas nästan omgående, tar på mig ett vikariat för en sjukskriven kollega (mot betalning). Effekten blir att dagens fyra lektioner blir fem. Total undervisningstid nästan sex timmar. Lunch, en rast på femton minuter och ett möte med IT-supporten var det enda jag hann med utöver själva lektionerna i dag. Nu (20.30) dags att planera lektionerna i de nya kurserna.
JOBBTID: 10 timmar.

1 mars (söndag)
Kollar e-post och Schoolsoft inför kommande arbetsveckan. Jag startar nya kurser i morgon måndag och det har precis varit sportlov varför jag inte kan vara ledig denna sista lovdag. Gör också lite bedömningsarbete på uppgifter som legat och släpat lite för länge för att jag skall vara bekväm med det.
JOBBTID: 2 timmar.

Spider-Man: Into the Spider-Verse

Spindelmannen var mitt första möte med superhjältar då jag på oklart vis kom över serietidningarna när jag var liten. Om det sedan var någon av de äldre Stålmannenfilmerna eller Tim Burtons Batman som var den första filmatiserade superhjälten jag såg låter jag vara oklart, men Stålmannen har alltid varit en väldigt tråkig hjälte och Batman är svår att relatera till för åtminstone en ung Björn (föräldralös, miljonär, hämnd och andra mörka motiv – jag saknar allt). Peter Parker däremot. Visserligen också utan föräldrar men ung, ofta så pass ung att han fortfarande går i skolan, problem med både kompisar och tjejer/flickvänner. Det är något mänskligt över Spiderman som gör att det är begripligt att förstå varför han är en så populär figur.

För några dagar sedan såg jag en av de moderna tolkningarna av Spiderman, nämligen Spider-Man: Into the Spider-Verse. Det blir lätt lite rörigt när det kommer till Spiderman och filmer då vi har inte mindre än tre olika skådespelare som gjort honom på film senaste tjugo åren. Detta utan att lägga till alla olika varianter av Spiderman vi möter i den här animerade filmen. Den är snygg, animationerna ger ofta en tydlig serietidningskänsla, och det är en intressant historia. En väldigt sevärd film helt enkelt.

Om filmens budskap är att vem som helst kan vara Spiderman tycker jag den har helt fel (det krävs både rätt personlighet och den där detaljen att faktiskt få förmågorna av en muterad spindel) men när det kommer till representation är det förstås som ett skott i krysset. För i the Spider-Verse finns det inte bara en tonårig Spiderman, det finns allt du kan tänka dig. Och i den tid vi lever tror jag stenhårt på representation i filmer. Det är inte fel att berätta historier om vita män, men det är fel att BARA berätta historier om vita män. Det Riz Ahmed säger i detta framförande håller jag med om till 100%. Att få möjligheten att se och läsa om personer som du kan identifiera dig med i berättelser är oerhört viktigt. Det gör att du känner dig som en del av ett kulturellt sammanhang, och det är det kulturella sammanhanget som skapar de bärande pelarna i ett samhälle.

Så Spider-Man: Into the Spider-Verse lyckas med andra ord alldeles förträffligt med representationen då vi har en färgad tonåring, en tonårstjej, en frånskild 40+ snubbe som är trött på livet, en japansk tjej från framtiden som byggt en Spidermanrobot och flera andra varianter som ALLA är Spiderman.

Master sword!

Denna eviga följeslagare i alla Zeldaspel är nu i min ägo. Två besegrade Divine Beasts, Master sword och regelbundet spelande. Nu är jag på gång!

Det är verkligen ett helt mästerligt spel på alla sätt och vis. En metascore på 97 talar sitt tydliga språk. Den stora frågan är väl egentligen om det är det bästa tevespelet någonsin? Är det ens det bästa Zeldaspelet någonsin? Ja, det tål att funderas på, men först skall jag spela klart det sen kan jag ta den funderingsrundan.

Zelda Breath of the wild

Jag har ägt en Nintendokonsol under större delen av mitt liv. Exakt när NES kom in i vårt vardagsrum minns jag inte, men jag kan inte ha varit mer än 7-8 år och innan dess hade jag spelat en del hemma hos kompisar. Framför allt hemma hos Martin.

Roll- och datorspelen tog dock över någonstans i mitten av tonåren, varför jag ”missade” SNES och Nintendo 64. När jag pluggade i Umeå unnade jag mig dock en Nintendo Gamecube och antalet spelade åk i Mario Kart Double Dash låter jag förbli en hemlighet (men hade vi bytt ut det mot antalet timmar tentaplugg hade jag essat alla tentor, det lovar jag). Jag förhandsbokade Nintendo Wii och plockade ut en Nintendo Wii U på releasedagen också.

Nintendo Switchen tog dock några veckor innan jag köpte. Konsolen släpptes 3 mars 2017 och jag tror jag köpte den i april. Då köpte jag också spelet Zelda Breath of the wild.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i Zeldaserien, där fokus ligger mer på kluriga pussel än att besegra monster och bli fingerfärdighetsmästare för avancerade kombinationer. Det finns dock något alla moderna Zeldaspel har gemensamt – jag blir aldrig klar med dem.

Wind Waker är ett helt fantastiskt spel, jag har köpt det två gånger. Dels till Gamecube, dels till Wii U när det kom i en HD-version. Jag har börjat och spelat en bra bit in i spelet…tre eller fyra gånger.

Twilight Princess är också ett helt fantastiskt spel. Även här har jag börjat spela spelet flera gånger.

Breath of the wild då, det är ju också ett helt fantastiskt spel. Kanske det bästa (även om jag har en väääldigt svag punkt för Wind Waker). Jag började förstås spela det när jag köpte konsolen. Spelade ett tag, sen hände något. Det där något som händer varenda gång jag spelar Zeldaspel. Jag behöver ta en paus, av oklar anledning. Alltså inte en paus för att gå på toaletten utan en paus där jag inte längre vet när nästa gång jag kommer att spela blir.

En detalj i Breath of the wild jag hatälskar – föremål går sönder på grund av slitage. Så självklart, så frustrerande. Här ett svärd jag kommer att uppskatta mycket – och som jag kommer ha sönder och sakna ännu mer.

För det är detta mönster som kommer igen och igen. Och det är också samma sak som sedan händer, det har gått så lång tid att jag inte riktigt har koll på vad det är jag skall göra, och jag bemästrar inte längre alla olika tekniker och föremål du lärt dig under resans gång. Just Breath of the wild startade jag upp någon gång i slutet på sommaren/början på hösten och fick en chock. Sparfilen var från…december 2017. Det hade gått mer än 18 månader sedan jag spelade spelet sist.

Där och då fick jag läxa av Martin. En timmes spel varannan dag. Jag har inte lyckats hålla det (jag tog bland annat en paus under tiden jag spelade Jedi Fallen Order), men spelet ”lever” med mig nu på ett annat sätt. Och nu har jag lovat mig själv och Martin att jag skall spela klart!

Slog till på Kickstarter – Gray Eminence

Kickstarter och brädspel går verkligen hand i hand, om jag inte minns fel är det den ”bransch” som har haft mest snurr på Kickstarter båda 2018 och 2019. Nu blev jag informerad via Twitter att det fanns ett spel som borde stöttas av flera: Gray Eminence.

Ett spel som både innehåller samarbetsinslag och en vinnare över alla andra låter intressant. Att det dessutom skall få spelare att tänka kring läget i världen vi lever i låter också intressant och bra. Kanske är det läraren i mig som tycker att det här verkar vara ett utmärkt spel. När det här skrivs är det bara tre dagar kvar innan Kickstartern stänger, och det har inte backats av vansinnigt många personer vilket får mig att tro att det kan komma bli svårt att få tag på spelet i butik. Det får dock bli andras problem, om andra vill spela kan de spela det med mig 🙂

…dock inte förrän i slutet på 2020. Det är nackdelen med Kickstarter. Ha-begäret är stort nu, men det är flera månader kvar innan produkten levereras. Det är dessutom inte ovanligt med förseningar…

Wingspan – andra gången

Jag har tidigare skrivit om spelet Wingspan som jag testade för första gången i början av januari. Förra veckan fick jag chansen att spela det igen, nu med spelets ägare Per och hans storebror Anders.

Roligt, snabbspelat och relativt enkelt att lära sig men med väldigt stort omspelsvärde då mängden olika spelmotorer som går att konstruera är så stort att du nog kan spela hundra gånger utan att behöva upprepa hur du spelat i ett tidigare spel. Wingspan är absolut ett spel jag hoppas att jag får chansen att spela fler gånger. Det var mitt omdöme efter en spelomgång och jag skriver under på varenda ord efter två nya omgångar.

Det är verkligen ett väldigt mysigt spel, det är massor av vackra komponenter och spelet har ett behagligt djup som ändå tillåter spelare att kunna vara sociala och prata om annat samtidigt som spelet pågår. Vilket är en bonus för oss som ibland behöver skapa en anledning för att ses.

Spelet handlar som sagt i slutändan om att få så många poäng som möjligt och i den första omgången blev jag verkligen överkörd. Jämt i toppen (Anders 79, Per 78) och en väldigt akterseglad Björn på 49. Revansch dock i omgång två, där slutpoängen blev Björn 66, Per 63 och Anders 60. Lustigt nog tog jag flest poäng första gången jag spelade spelet, nog skall jag kunna slå 70 poäng nästa gång jag spelar Wingspan?

Nya vandringar i Middle-Earth

I torsdags spelade jag, Martin och Samir vidare på Lord of the Rings: Journeys in Middle-Earth. Efter några spelomgångar börjar mekaniken sitta ordentligt och spelet känns både roligt och utmanande. I torsdags spelade vi vidare på kampanjen och i det första scenariot förlorade vi då vi hamnade i fel positioner (Martin fick utföra det jag och Samir var bra på och vice versa), i scenario två vann vi en ganska betryggande seger – men då tänkte vi efter lite mer hur vi skulle gå till väga. Tänka sig att planering och ”tänka före” faktiskt gynnar en…

Jag passade också på att låna Martins Terraforming Mars. Spelet, som är skapat av svensken Jacob Fryxelius, har tagit brädspelsvärlden med storm och ligger faktiskt så bra till på BoardGameGeeks lista att det just nu tar bronsmedaljen på bästa spel någonsin. Det släpptes 2016 och det är väl lite konstigt att jag inte ens har försökt spela det här spelet ännu baserat på vad jag nyss skrivit. Kanske är det mängden expansioner och att många av mina bekanta som spelar det ÄLSKAR det och därför har spelat väldigt många gånger. Sannolikheten att bli överkörd om jag spelar det med dem är väldigt stor och det är nog något som fått mig att hålla mig borta.

Spelet skall dock gå att spela solo, och det är delvis därför jag nu lånat det.

En annan tanke som slagit mig är att det kanske är ett spel jag skulle kunna spela med Vilgot snart. Rymden är delvis spännande för barn, delvis något skolan ofta jobbar med i lågstadiet och där är han ju om bara något halvår. Plus då att spelet släppts på svenska förra året, vilket gör att språkbarriären inte längre är ett problem. Men för att se om spelet är värt att köpa skall jag alltså sätta mig ned och spela det för mig själv någon gång framöver.

Saint Seiya: Knights of the Zodiac

Jag började kika på mangaserien Saint Seyia: Knights of the Zodiac på Netflix för någon kväll sedan. Lagom långa avsnitt i en period av intensivt jobbande och en hel del vab. Serien har ett ganska lågt betyg på IMDB (4,5 av 10) men här och nu fungerar det helt klart för att fylla behovet ”rensa hjärnan med lite teve”. Kvalitetsskillnaden mellan den här och Watchmenserien är gigantisk, men Watchmen kräver betydligt mer av min hjärna och det finns helt enkelt inte så mycket kraft kvar i nuläget.

Två avsnitt in på första säsongen kan jag nog hålla med om seriens kvalitet, den är inte så bra. Jag är verkligen inte någon mangaexpert (jag har till exempel inte läst originalet eller sett de tidigare versionerna av den här serien) men serien SER bra ut. Vilket var ett delskäl till varför jag började titta på den, Netflix visade att den skulle gå i formatet 4K Dolbyvision och med en ny LG Oled C9 går det onekligen att njuta av det ögongodis som serien erbjuder – framför allt bakgrundsmiljöerna ser helt fantastiska ut.