Jag och Anna valde att titta på The Witcher tillsammans. Vi försöker ha en serie att se tillsammans och varför inte gå vidare på fantasyspåret då vi såg Game of Thrones tillsammans. Jag väntade in vår nya teve innan jag tog tag i den då Netflixproduktioner av modernt snitt nästan alltid går att se i Dolbyvisionläget och ja, det var värt att vänta för bildmässigt är det en ren fröjd att se framför allt de storslagna naturklippen.
Hur som helst, Netflix har gjort serien The Witcher, en serie som från början var en skönlitterär samling noveller och böcker skrivna av den polska författaren Andrzej Sapkowski. Det finns också en framgångsrik konsolspelserie där senaste utgåvan från 2015, The Witcher 3, av många anses som ett av de bästa tevespelen någonsin. För att göra det extra rörigt har Netflix rättigheterna att göra seriematerial av det som först varit skönlitteratur, men de har inte rätt att göra något av materialet från tevespelen.
Jag har inte spelat spelen, jag har inte läst böckerna men jag har nu sett den första säsongen av Netflixserien. The Witcher följer tre olika karaktärer och deras livsöden i en hyfsat typisk fantasyvärld. Magi, drakar, alver, dvärgar, diverse monster och typisk medeltida levnadsförhållanden är alla ingredienser i soppan som är The Witcher. En av karaktärerna vi får följa är Geralt of Rivia, The Witcher, spelad av Henry Cavill. Han bör väl betraktas som seriens huvudperson men ärligt talat finner jag honom oerhört tråkig. En muterad människa som är monsterjägare och som framför allt är fåordig, grymtar och säger ”fuck”.
Nä, serien lever tack vare de kvinnliga karaktärerna Yennefer och Ciri. Hade serien bara valt att följa Geralt hade jag knappast orkat mer än två avsnitt (och då är jag ändå generellt sett förtjust i fantasy, av sämre sort blir det ett slags guilty pleasure).
Jag lyssnade på poddavsnittet av Feminist Frequency där de diskuterade just The Witcher och alla medverkande verkade hysa ungefär samma inställning till serien som jag själv gjorde: Den är rätt begränsad (rentav dålig ibland) men det är trots detta väldigt svårt att sluta titta. Mycket ser väldigt bra ut, dock inte den allra första scenen då vi får se Geralt slåss med ett monster vars datoreffekter lämnar mycket att önska. Fotot är dock genomgående strålande och det är typisk filmisk stridsteknik vilket ofta ser spektakulärt och snyggt ut men som inte har särskilt mycket att göra med hur strid med svärd och andra vapen gick till på medeltiden… Ytan är det med andra ord inget fel på och visst är serien spännande också. Och jag har förstått att låten Toss a coin to your Witcher blivit något av ett fenomen (och ja, den sätter sig på hjärnan).
Jag ser fram emot att se vad serien hittar på i säsong två, och till dess kommer jag nog att både läsa något av Sapkowski och kanske rentav ge mig itu med spelet Witcher 3.
