Master sword!

Denna eviga följeslagare i alla Zeldaspel är nu i min ägo. Två besegrade Divine Beasts, Master sword och regelbundet spelande. Nu är jag på gång!

Det är verkligen ett helt mästerligt spel på alla sätt och vis. En metascore på 97 talar sitt tydliga språk. Den stora frågan är väl egentligen om det är det bästa tevespelet någonsin? Är det ens det bästa Zeldaspelet någonsin? Ja, det tål att funderas på, men först skall jag spela klart det sen kan jag ta den funderingsrundan.

Zelda Breath of the wild

Jag har ägt en Nintendokonsol under större delen av mitt liv. Exakt när NES kom in i vårt vardagsrum minns jag inte, men jag kan inte ha varit mer än 7-8 år och innan dess hade jag spelat en del hemma hos kompisar. Framför allt hemma hos Martin.

Roll- och datorspelen tog dock över någonstans i mitten av tonåren, varför jag ”missade” SNES och Nintendo 64. När jag pluggade i Umeå unnade jag mig dock en Nintendo Gamecube och antalet spelade åk i Mario Kart Double Dash låter jag förbli en hemlighet (men hade vi bytt ut det mot antalet timmar tentaplugg hade jag essat alla tentor, det lovar jag). Jag förhandsbokade Nintendo Wii och plockade ut en Nintendo Wii U på releasedagen också.

Nintendo Switchen tog dock några veckor innan jag köpte. Konsolen släpptes 3 mars 2017 och jag tror jag köpte den i april. Då köpte jag också spelet Zelda Breath of the wild.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i Zeldaserien, där fokus ligger mer på kluriga pussel än att besegra monster och bli fingerfärdighetsmästare för avancerade kombinationer. Det finns dock något alla moderna Zeldaspel har gemensamt – jag blir aldrig klar med dem.

Wind Waker är ett helt fantastiskt spel, jag har köpt det två gånger. Dels till Gamecube, dels till Wii U när det kom i en HD-version. Jag har börjat och spelat en bra bit in i spelet…tre eller fyra gånger.

Twilight Princess är också ett helt fantastiskt spel. Även här har jag börjat spela spelet flera gånger.

Breath of the wild då, det är ju också ett helt fantastiskt spel. Kanske det bästa (även om jag har en väääldigt svag punkt för Wind Waker). Jag började förstås spela det när jag köpte konsolen. Spelade ett tag, sen hände något. Det där något som händer varenda gång jag spelar Zeldaspel. Jag behöver ta en paus, av oklar anledning. Alltså inte en paus för att gå på toaletten utan en paus där jag inte längre vet när nästa gång jag kommer att spela blir.

En detalj i Breath of the wild jag hatälskar – föremål går sönder på grund av slitage. Så självklart, så frustrerande. Här ett svärd jag kommer att uppskatta mycket – och som jag kommer ha sönder och sakna ännu mer.

För det är detta mönster som kommer igen och igen. Och det är också samma sak som sedan händer, det har gått så lång tid att jag inte riktigt har koll på vad det är jag skall göra, och jag bemästrar inte längre alla olika tekniker och föremål du lärt dig under resans gång. Just Breath of the wild startade jag upp någon gång i slutet på sommaren/början på hösten och fick en chock. Sparfilen var från…december 2017. Det hade gått mer än 18 månader sedan jag spelade spelet sist.

Där och då fick jag läxa av Martin. En timmes spel varannan dag. Jag har inte lyckats hålla det (jag tog bland annat en paus under tiden jag spelade Jedi Fallen Order), men spelet ”lever” med mig nu på ett annat sätt. Och nu har jag lovat mig själv och Martin att jag skall spela klart!

Star Wars Jedi Fallen Order

För första gången på väldigt (väääldigt) länge valde jag att gå 100% in i ett konsolspel, och valet föll på Star Warsspelet Jedi Fallen Order. Senaste året har jag – som en förberedelse för den nionde filmen i Skywalkersagan – vandrat en bra bit i en galax långt långt borta, och när det här konsolspelet släpptes 15 november 2019 köpte jag spelet (och dagen innan hade jag lånat en kamrats Playstation 4 för att faktiskt kunna spela det). En sak jag insåg under spelandets gång var att jag väldigt sällan spelar digitala spel som har ett tydligt slut, att det faktiskt är en historia jag som spelare får uppleva.

Det finns förstås flera fördelar med att låna en Playstation 4 istället för att köpa den (det finns naturligtvis många fördelar med att äga en Playstation 4 också…) men just att jag lånat den gjorde att jag faktiskt såg till att regelbundet spela. Därför var historien hela tiden aktuell i huvudet på mig, lite som en roman du har svårt att släppa taget om under läsningen. När du inte spelar (eller läser, upplever, historien) funderar du på vad som väntar runt hörnet. Så var det för mig att spela Jedi Fallen Order. Historien är bra, och i filmuniversat utspelar den sig en bit efter Revenge of the sith men före A new hope. Jag är en ganska dålig (=usel) konsolspelare så svårighetsgraden jag valde var den lättaste men många av spelets moment var nog lika oavsett svårighetsgrad. Spelet kombinerar olika moment (strid, förflyttning a la parkour och pusselklurande) och det var nog bara själva stridsaspekten som påverkades av svårighetsgradsvalet. Historien bjöd på några oväntade vändningar och flera intressanta karaktärer och jag är glad att jag tog mig tid att spela det. Sex veckor efter att spelet släpptes var jag klar. Ja, jag sade ju att jag var en ganska kass konsolspelare…Många klarade det förstås mycket snabbare än så 🙂