Spider-Man: Into the Spider-Verse

Spindelmannen var mitt första möte med superhjältar då jag på oklart vis kom över serietidningarna när jag var liten. Om det sedan var någon av de äldre Stålmannenfilmerna eller Tim Burtons Batman som var den första filmatiserade superhjälten jag såg låter jag vara oklart, men Stålmannen har alltid varit en väldigt tråkig hjälte och Batman är svår att relatera till för åtminstone en ung Björn (föräldralös, miljonär, hämnd och andra mörka motiv – jag saknar allt). Peter Parker däremot. Visserligen också utan föräldrar men ung, ofta så pass ung att han fortfarande går i skolan, problem med både kompisar och tjejer/flickvänner. Det är något mänskligt över Spiderman som gör att det är begripligt att förstå varför han är en så populär figur.

För några dagar sedan såg jag en av de moderna tolkningarna av Spiderman, nämligen Spider-Man: Into the Spider-Verse. Det blir lätt lite rörigt när det kommer till Spiderman och filmer då vi har inte mindre än tre olika skådespelare som gjort honom på film senaste tjugo åren. Detta utan att lägga till alla olika varianter av Spiderman vi möter i den här animerade filmen. Den är snygg, animationerna ger ofta en tydlig serietidningskänsla, och det är en intressant historia. En väldigt sevärd film helt enkelt.

Om filmens budskap är att vem som helst kan vara Spiderman tycker jag den har helt fel (det krävs både rätt personlighet och den där detaljen att faktiskt få förmågorna av en muterad spindel) men när det kommer till representation är det förstås som ett skott i krysset. För i the Spider-Verse finns det inte bara en tonårig Spiderman, det finns allt du kan tänka dig. Och i den tid vi lever tror jag stenhårt på representation i filmer. Det är inte fel att berätta historier om vita män, men det är fel att BARA berätta historier om vita män. Det Riz Ahmed säger i detta framförande håller jag med om till 100%. Att få möjligheten att se och läsa om personer som du kan identifiera dig med i berättelser är oerhört viktigt. Det gör att du känner dig som en del av ett kulturellt sammanhang, och det är det kulturella sammanhanget som skapar de bärande pelarna i ett samhälle.

Så Spider-Man: Into the Spider-Verse lyckas med andra ord alldeles förträffligt med representationen då vi har en färgad tonåring, en tonårstjej, en frånskild 40+ snubbe som är trött på livet, en japansk tjej från framtiden som byggt en Spidermanrobot och flera andra varianter som ALLA är Spiderman.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *