Spider-Man: Into the Spider-Verse

Spindelmannen var mitt första möte med superhjältar då jag på oklart vis kom över serietidningarna när jag var liten. Om det sedan var någon av de äldre Stålmannenfilmerna eller Tim Burtons Batman som var den första filmatiserade superhjälten jag såg låter jag vara oklart, men Stålmannen har alltid varit en väldigt tråkig hjälte och Batman är svår att relatera till för åtminstone en ung Björn (föräldralös, miljonär, hämnd och andra mörka motiv – jag saknar allt). Peter Parker däremot. Visserligen också utan föräldrar men ung, ofta så pass ung att han fortfarande går i skolan, problem med både kompisar och tjejer/flickvänner. Det är något mänskligt över Spiderman som gör att det är begripligt att förstå varför han är en så populär figur.

För några dagar sedan såg jag en av de moderna tolkningarna av Spiderman, nämligen Spider-Man: Into the Spider-Verse. Det blir lätt lite rörigt när det kommer till Spiderman och filmer då vi har inte mindre än tre olika skådespelare som gjort honom på film senaste tjugo åren. Detta utan att lägga till alla olika varianter av Spiderman vi möter i den här animerade filmen. Den är snygg, animationerna ger ofta en tydlig serietidningskänsla, och det är en intressant historia. En väldigt sevärd film helt enkelt.

Om filmens budskap är att vem som helst kan vara Spiderman tycker jag den har helt fel (det krävs både rätt personlighet och den där detaljen att faktiskt få förmågorna av en muterad spindel) men när det kommer till representation är det förstås som ett skott i krysset. För i the Spider-Verse finns det inte bara en tonårig Spiderman, det finns allt du kan tänka dig. Och i den tid vi lever tror jag stenhårt på representation i filmer. Det är inte fel att berätta historier om vita män, men det är fel att BARA berätta historier om vita män. Det Riz Ahmed säger i detta framförande håller jag med om till 100%. Att få möjligheten att se och läsa om personer som du kan identifiera dig med i berättelser är oerhört viktigt. Det gör att du känner dig som en del av ett kulturellt sammanhang, och det är det kulturella sammanhanget som skapar de bärande pelarna i ett samhälle.

Så Spider-Man: Into the Spider-Verse lyckas med andra ord alldeles förträffligt med representationen då vi har en färgad tonåring, en tonårstjej, en frånskild 40+ snubbe som är trött på livet, en japansk tjej från framtiden som byggt en Spidermanrobot och flera andra varianter som ALLA är Spiderman.

Master sword!

Denna eviga följeslagare i alla Zeldaspel är nu i min ägo. Två besegrade Divine Beasts, Master sword och regelbundet spelande. Nu är jag på gång!

Det är verkligen ett helt mästerligt spel på alla sätt och vis. En metascore på 97 talar sitt tydliga språk. Den stora frågan är väl egentligen om det är det bästa tevespelet någonsin? Är det ens det bästa Zeldaspelet någonsin? Ja, det tål att funderas på, men först skall jag spela klart det sen kan jag ta den funderingsrundan.

Zelda Breath of the wild

Jag har ägt en Nintendokonsol under större delen av mitt liv. Exakt när NES kom in i vårt vardagsrum minns jag inte, men jag kan inte ha varit mer än 7-8 år och innan dess hade jag spelat en del hemma hos kompisar. Framför allt hemma hos Martin.

Roll- och datorspelen tog dock över någonstans i mitten av tonåren, varför jag ”missade” SNES och Nintendo 64. När jag pluggade i Umeå unnade jag mig dock en Nintendo Gamecube och antalet spelade åk i Mario Kart Double Dash låter jag förbli en hemlighet (men hade vi bytt ut det mot antalet timmar tentaplugg hade jag essat alla tentor, det lovar jag). Jag förhandsbokade Nintendo Wii och plockade ut en Nintendo Wii U på releasedagen också.

Nintendo Switchen tog dock några veckor innan jag köpte. Konsolen släpptes 3 mars 2017 och jag tror jag köpte den i april. Då köpte jag också spelet Zelda Breath of the wild.

Jag har alltid varit väldigt förtjust i Zeldaserien, där fokus ligger mer på kluriga pussel än att besegra monster och bli fingerfärdighetsmästare för avancerade kombinationer. Det finns dock något alla moderna Zeldaspel har gemensamt – jag blir aldrig klar med dem.

Wind Waker är ett helt fantastiskt spel, jag har köpt det två gånger. Dels till Gamecube, dels till Wii U när det kom i en HD-version. Jag har börjat och spelat en bra bit in i spelet…tre eller fyra gånger.

Twilight Princess är också ett helt fantastiskt spel. Även här har jag börjat spela spelet flera gånger.

Breath of the wild då, det är ju också ett helt fantastiskt spel. Kanske det bästa (även om jag har en väääldigt svag punkt för Wind Waker). Jag började förstås spela det när jag köpte konsolen. Spelade ett tag, sen hände något. Det där något som händer varenda gång jag spelar Zeldaspel. Jag behöver ta en paus, av oklar anledning. Alltså inte en paus för att gå på toaletten utan en paus där jag inte längre vet när nästa gång jag kommer att spela blir.

En detalj i Breath of the wild jag hatälskar – föremål går sönder på grund av slitage. Så självklart, så frustrerande. Här ett svärd jag kommer att uppskatta mycket – och som jag kommer ha sönder och sakna ännu mer.

För det är detta mönster som kommer igen och igen. Och det är också samma sak som sedan händer, det har gått så lång tid att jag inte riktigt har koll på vad det är jag skall göra, och jag bemästrar inte längre alla olika tekniker och föremål du lärt dig under resans gång. Just Breath of the wild startade jag upp någon gång i slutet på sommaren/början på hösten och fick en chock. Sparfilen var från…december 2017. Det hade gått mer än 18 månader sedan jag spelade spelet sist.

Där och då fick jag läxa av Martin. En timmes spel varannan dag. Jag har inte lyckats hålla det (jag tog bland annat en paus under tiden jag spelade Jedi Fallen Order), men spelet ”lever” med mig nu på ett annat sätt. Och nu har jag lovat mig själv och Martin att jag skall spela klart!

Slog till på Kickstarter – Gray Eminence

Kickstarter och brädspel går verkligen hand i hand, om jag inte minns fel är det den ”bransch” som har haft mest snurr på Kickstarter båda 2018 och 2019. Nu blev jag informerad via Twitter att det fanns ett spel som borde stöttas av flera: Gray Eminence.

Ett spel som både innehåller samarbetsinslag och en vinnare över alla andra låter intressant. Att det dessutom skall få spelare att tänka kring läget i världen vi lever i låter också intressant och bra. Kanske är det läraren i mig som tycker att det här verkar vara ett utmärkt spel. När det här skrivs är det bara tre dagar kvar innan Kickstartern stänger, och det har inte backats av vansinnigt många personer vilket får mig att tro att det kan komma bli svårt att få tag på spelet i butik. Det får dock bli andras problem, om andra vill spela kan de spela det med mig 🙂

…dock inte förrän i slutet på 2020. Det är nackdelen med Kickstarter. Ha-begäret är stort nu, men det är flera månader kvar innan produkten levereras. Det är dessutom inte ovanligt med förseningar…

Wingspan – andra gången

Jag har tidigare skrivit om spelet Wingspan som jag testade för första gången i början av januari. Förra veckan fick jag chansen att spela det igen, nu med spelets ägare Per och hans storebror Anders.

Roligt, snabbspelat och relativt enkelt att lära sig men med väldigt stort omspelsvärde då mängden olika spelmotorer som går att konstruera är så stort att du nog kan spela hundra gånger utan att behöva upprepa hur du spelat i ett tidigare spel. Wingspan är absolut ett spel jag hoppas att jag får chansen att spela fler gånger. Det var mitt omdöme efter en spelomgång och jag skriver under på varenda ord efter två nya omgångar.

Det är verkligen ett väldigt mysigt spel, det är massor av vackra komponenter och spelet har ett behagligt djup som ändå tillåter spelare att kunna vara sociala och prata om annat samtidigt som spelet pågår. Vilket är en bonus för oss som ibland behöver skapa en anledning för att ses.

Spelet handlar som sagt i slutändan om att få så många poäng som möjligt och i den första omgången blev jag verkligen överkörd. Jämt i toppen (Anders 79, Per 78) och en väldigt akterseglad Björn på 49. Revansch dock i omgång två, där slutpoängen blev Björn 66, Per 63 och Anders 60. Lustigt nog tog jag flest poäng första gången jag spelade spelet, nog skall jag kunna slå 70 poäng nästa gång jag spelar Wingspan?

Nya vandringar i Middle-Earth

I torsdags spelade jag, Martin och Samir vidare på Lord of the Rings: Journeys in Middle-Earth. Efter några spelomgångar börjar mekaniken sitta ordentligt och spelet känns både roligt och utmanande. I torsdags spelade vi vidare på kampanjen och i det första scenariot förlorade vi då vi hamnade i fel positioner (Martin fick utföra det jag och Samir var bra på och vice versa), i scenario två vann vi en ganska betryggande seger – men då tänkte vi efter lite mer hur vi skulle gå till väga. Tänka sig att planering och ”tänka före” faktiskt gynnar en…

Jag passade också på att låna Martins Terraforming Mars. Spelet, som är skapat av svensken Jacob Fryxelius, har tagit brädspelsvärlden med storm och ligger faktiskt så bra till på BoardGameGeeks lista att det just nu tar bronsmedaljen på bästa spel någonsin. Det släpptes 2016 och det är väl lite konstigt att jag inte ens har försökt spela det här spelet ännu baserat på vad jag nyss skrivit. Kanske är det mängden expansioner och att många av mina bekanta som spelar det ÄLSKAR det och därför har spelat väldigt många gånger. Sannolikheten att bli överkörd om jag spelar det med dem är väldigt stor och det är nog något som fått mig att hålla mig borta.

Spelet skall dock gå att spela solo, och det är delvis därför jag nu lånat det.

En annan tanke som slagit mig är att det kanske är ett spel jag skulle kunna spela med Vilgot snart. Rymden är delvis spännande för barn, delvis något skolan ofta jobbar med i lågstadiet och där är han ju om bara något halvår. Plus då att spelet släppts på svenska förra året, vilket gör att språkbarriären inte längre är ett problem. Men för att se om spelet är värt att köpa skall jag alltså sätta mig ned och spela det för mig själv någon gång framöver.

Saint Seiya: Knights of the Zodiac

Jag började kika på mangaserien Saint Seyia: Knights of the Zodiac på Netflix för någon kväll sedan. Lagom långa avsnitt i en period av intensivt jobbande och en hel del vab. Serien har ett ganska lågt betyg på IMDB (4,5 av 10) men här och nu fungerar det helt klart för att fylla behovet ”rensa hjärnan med lite teve”. Kvalitetsskillnaden mellan den här och Watchmenserien är gigantisk, men Watchmen kräver betydligt mer av min hjärna och det finns helt enkelt inte så mycket kraft kvar i nuläget.

Två avsnitt in på första säsongen kan jag nog hålla med om seriens kvalitet, den är inte så bra. Jag är verkligen inte någon mangaexpert (jag har till exempel inte läst originalet eller sett de tidigare versionerna av den här serien) men serien SER bra ut. Vilket var ett delskäl till varför jag började titta på den, Netflix visade att den skulle gå i formatet 4K Dolbyvision och med en ny LG Oled C9 går det onekligen att njuta av det ögongodis som serien erbjuder – framför allt bakgrundsmiljöerna ser helt fantastiska ut.