Lord of the rings Journeys in Middle-Earth

Jag har tillsammans med mina vänner Martin och Samir tänkt att spela brädspelet Lord of the rings: Journeys in Middle-Earth. Vilket är ett brädspel som utspelar sig i Tolkiens värld och vi får chansen att tillsammans spela goda hjältar som skall försöka klara olika uppdrag. Spelet är i kampanjform och har en app till iPad (och säkert till Android också) som sköter allt vad läskiga motståndare planerar (och utför!) samt håller reda på stort och smått åt oss som spelar. Fiffigt och dessutom en rolig spelupplevelse.

Målet är att vi skall spela varannan torsdag under våren 2020. Vi klarade av att ses den första planerade torsdagen, låt oss se om vi lyckas torsdag 6 februari!

The Witcher (Netflixserien)

Jag och Anna valde att titta på The Witcher tillsammans. Vi försöker ha en serie att se tillsammans och varför inte gå vidare på fantasyspåret då vi såg Game of Thrones tillsammans. Jag väntade in vår nya teve innan jag tog tag i den då Netflixproduktioner av modernt snitt nästan alltid går att se i Dolbyvisionläget och ja, det var värt att vänta för bildmässigt är det en ren fröjd att se framför allt de storslagna naturklippen.

Hur som helst, Netflix har gjort serien The Witcher, en serie som från början var en skönlitterär samling noveller och böcker skrivna av den polska författaren Andrzej Sapkowski. Det finns också en framgångsrik konsolspelserie där senaste utgåvan från 2015, The Witcher 3, av många anses som ett av de bästa tevespelen någonsin. För att göra det extra rörigt har Netflix rättigheterna att göra seriematerial av det som först varit skönlitteratur, men de har inte rätt att göra något av materialet från tevespelen.

Jag har inte spelat spelen, jag har inte läst böckerna men jag har nu sett den första säsongen av Netflixserien. The Witcher följer tre olika karaktärer och deras livsöden i en hyfsat typisk fantasyvärld. Magi, drakar, alver, dvärgar, diverse monster och typisk medeltida levnadsförhållanden är alla ingredienser i soppan som är The Witcher. En av karaktärerna vi får följa är Geralt of Rivia, The Witcher, spelad av Henry Cavill. Han bör väl betraktas som seriens huvudperson men ärligt talat finner jag honom oerhört tråkig. En muterad människa som är monsterjägare och som framför allt är fåordig, grymtar och säger ”fuck”.

Nä, serien lever tack vare de kvinnliga karaktärerna Yennefer och Ciri. Hade serien bara valt att följa Geralt hade jag knappast orkat mer än två avsnitt (och då är jag ändå generellt sett förtjust i fantasy, av sämre sort blir det ett slags guilty pleasure).

Jag lyssnade på poddavsnittet av Feminist Frequency där de diskuterade just The Witcher och alla medverkande verkade hysa ungefär samma inställning till serien som jag själv gjorde: Den är rätt begränsad (rentav dålig ibland) men det är trots detta väldigt svårt att sluta titta. Mycket ser väldigt bra ut, dock inte den allra första scenen då vi får se Geralt slåss med ett monster vars datoreffekter lämnar mycket att önska. Fotot är dock genomgående strålande och det är typisk filmisk stridsteknik vilket ofta ser spektakulärt och snyggt ut men som inte har särskilt mycket att göra med hur strid med svärd och andra vapen gick till på medeltiden… Ytan är det med andra ord inget fel på och visst är serien spännande också. Och jag har förstått att låten Toss a coin to your Witcher blivit något av ett fenomen (och ja, den sätter sig på hjärnan).

Jag ser fram emot att se vad serien hittar på i säsong två, och till dess kommer jag nog att både läsa något av Sapkowski och kanske rentav ge mig itu med spelet Witcher 3.

Watchmen av Alan Moore

Vi har alla kulturella luckor, gap vi vill (och ofta inte vill) fylla men som det är svårt att avsätta tid för att ta tag i. En sådan sak för mig har varit serien Watchmen av Alan Moore utgiven av DC Comics.

En kollega fick mig att äntligen ta tag i den här, kombinationen av rekommendation från kollegan och att den fanns på skolans bibliotek var en sak för mycket. I bakgrunden finns förstås att jag fått ett nytt intresse för serien lite i skymundan då HBO gjort teveserie av materialet (ja, fast ändå inte, mer om serien i ett annat inlägg). Jag ville i alla fall läsa serien innan jag tog mig an vad HBO gjort.

För tio år sedan såg jag Zak Snyders filmatisering av Watchmen. Filmen kom ut 2009, precis innan superhjältegenren skulle explodera med Marvels filmuniversa. Filmen sägs följa seriealbumet ganska väl, men jag kan inte säga att den gav några bestående intryck för tio år sedan. Minnesbilderna är den blå Dr Manhattan, att filmen var okej och att jag var väldigt trött när jag tittade på den. Filmen fick en del extra uppmärksamhet i Sverige för att Malin Åkerman gör en av filmens viktigare roller.

Tio år senare har jag alltså läst serien. Äntligen. Och den var bra! Det är inte direkt något du sätter i händerna på någon som i vanliga fall läser Kalle Ankas pocket för det må vara ett seriealbum men berättarstrukturen och innehållet kräver en erfaren läsare. Handlingen i korthet är ett alternativt 80-tal där den militära maktkampen mellan USA och Sovjet är högst aktuell men med en väldigt avgörande detalj som skillnad: USA har Dr Manhattan, en varelse med superkrafter. Det är också den enda figuren som faktiskt har övernaturliga krafter, resten av ”hjältarna” är högst vanliga människor som klätt ut sig i mer eller mindre märkliga kostymer och valt att bekämpa brott. Just brottsbekämpandet har dock lagts åt sidan då den amerikanska regeringen sedan några år tillbaka valt att förbjuda maskerade personer att agera poliser. När en av de gamla utklädda hjältarna mördas i seriens inledning startar en händelsekedja som tyder på en stor komplott…

Flera tunga ämnen behandlas i romanen, varför den ganska avancerade berättarstrukturen inte är det enda kravet på läsaren. Främst har vi kanske den övergripande frågan, som dyker upp i flera olika lager, kring ”the greater good”. Men det finns så mycket att gräva i det här seriealbumet att olika läsare förmodligen väljer ut olika saker som den viktigaste frågan – min filosofiska bakgrund är troligen det som gör att jag fokuserar främst på just detta.

Nästa steg? Jag har lånat ett annat seriealbum av Alan Moore – karln är ju ett geni och har också skrivit V for Vendetta. Till skillnad från Watchmen är det en film jag omedelbart uppskattade väldigt mycket. Det och hur jag tänker om serien Watchmen som HBO gjort kommer jag till senare.

Utfrågad på svenskafans.com

För några år sedan skrev jag regelbundet texter om Liverpool på www.liverpoolsweden.se (en del av svenskafans.com). Numera hinner jag inte göra detta regelbundet, men det händer att jag ändå får chansen att medverka på något vis, och när jag fick möjligheten att svara på några frågor efter att halva säsongen av Premier League är spelad tackade jag ja. Här är resultatet.

Första mötet med Wingspan

Företaget Stonemaier Games har gett ut flera populära brädspel och i går kväll fick jag möjligheten att prova ett av dem: Wingspan.

Precis som alla andra spel Stonemaier Games har gett ut som jag känner till är poängen (!) att få flest poäng när spelet är slut. Ett inte helt unikt koncept kan tyckas men spelets tema är nog det. Varje spelare har ett eget litet bräde och skall under spelets gång spela ut kort med fåglar på för att försöka bygga en egen spelmotor och under spelets gång hela tiden utveckla vad varje drag i spelet gör. Spelet är en ornitologs dröm, komponenterna är väldigt vackra och spelet flyter mycket smidigt. Den som vill kan säkert lära sig lite om fåglar under spelets gång då det finns information och bilder på alla fåglar på spelkorten.

Roligt, snabbspelat och relativt enkelt att lära sig men med väldigt stort omspelsvärde då mängden olika spelmotorer som går att konstruera är så stort att du nog kan spela hundra gånger utan att behöva upprepa hur du spelat i ett tidigare spel. Wingspan är absolut ett spel jag hoppas att jag får chansen att spela fler gånger.

I just den här omgången spelade jag (70 poäng) mot Erik (73 poäng) och Elin (76 poäng). Första brädspelet 2020 blev alltså Wingspan.

Star Wars Jedi Fallen Order

För första gången på väldigt (väääldigt) länge valde jag att gå 100% in i ett konsolspel, och valet föll på Star Warsspelet Jedi Fallen Order. Senaste året har jag – som en förberedelse för den nionde filmen i Skywalkersagan – vandrat en bra bit i en galax långt långt borta, och när det här konsolspelet släpptes 15 november 2019 köpte jag spelet (och dagen innan hade jag lånat en kamrats Playstation 4 för att faktiskt kunna spela det). En sak jag insåg under spelandets gång var att jag väldigt sällan spelar digitala spel som har ett tydligt slut, att det faktiskt är en historia jag som spelare får uppleva.

Det finns förstås flera fördelar med att låna en Playstation 4 istället för att köpa den (det finns naturligtvis många fördelar med att äga en Playstation 4 också…) men just att jag lånat den gjorde att jag faktiskt såg till att regelbundet spela. Därför var historien hela tiden aktuell i huvudet på mig, lite som en roman du har svårt att släppa taget om under läsningen. När du inte spelar (eller läser, upplever, historien) funderar du på vad som väntar runt hörnet. Så var det för mig att spela Jedi Fallen Order. Historien är bra, och i filmuniversat utspelar den sig en bit efter Revenge of the sith men före A new hope. Jag är en ganska dålig (=usel) konsolspelare så svårighetsgraden jag valde var den lättaste men många av spelets moment var nog lika oavsett svårighetsgrad. Spelet kombinerar olika moment (strid, förflyttning a la parkour och pusselklurande) och det var nog bara själva stridsaspekten som påverkades av svårighetsgradsvalet. Historien bjöd på några oväntade vändningar och flera intressanta karaktärer och jag är glad att jag tog mig tid att spela det. Sex veckor efter att spelet släpptes var jag klar. Ja, jag sade ju att jag var en ganska kass konsolspelare…Många klarade det förstås mycket snabbare än så 🙂

Digital runskrift

Den här bloggen kommer att fungera som en minnessten för tankar och bedrifter år 2020 och framåt. En snart 40 år gammal Björn behöver hjälp för att komma ihåg och denna digitala runskrift skall fungera som ett sådant verktyg.

Fyra långa års paus (detta tillägg skrivs 7 maj 2024) – men nu efter pandemi, borttappade lösenord och webbhotellsuppgraderingar kanske det går att skaka liv i denna minnesdatabas igen 🙂

Jag kommer också att fundera och reflektera högt över saker i min tillvaro (skolfrågor, fotboll, film, litteratur och spel är nog ämnen som kan komma att dyka upp). Helt enkelt för att jag kan och vill.