I torsdags spelade jag, Martin och Samir vidare på Lord of the Rings: Journeys in Middle-Earth. Efter några spelomgångar börjar mekaniken sitta ordentligt och spelet känns både roligt och utmanande. I torsdags spelade vi vidare på kampanjen och i det första scenariot förlorade vi då vi hamnade i fel positioner (Martin fick utföra det jag och Samir var bra på och vice versa), i scenario två vann vi en ganska betryggande seger – men då tänkte vi efter lite mer hur vi skulle gå till väga. Tänka sig att planering och ”tänka före” faktiskt gynnar en…
Jag passade också på att låna Martins Terraforming Mars. Spelet, som är skapat av svensken Jacob Fryxelius, har tagit brädspelsvärlden med storm och ligger faktiskt så bra till på BoardGameGeeks lista att det just nu tar bronsmedaljen på bästa spel någonsin. Det släpptes 2016 och det är väl lite konstigt att jag inte ens har försökt spela det här spelet ännu baserat på vad jag nyss skrivit. Kanske är det mängden expansioner och att många av mina bekanta som spelar det ÄLSKAR det och därför har spelat väldigt många gånger. Sannolikheten att bli överkörd om jag spelar det med dem är väldigt stor och det är nog något som fått mig att hålla mig borta.
Spelet skall dock gå att spela solo, och det är delvis därför jag nu lånat det.
En annan tanke som slagit mig är att det kanske är ett spel jag skulle kunna spela med Vilgot snart. Rymden är delvis spännande för barn, delvis något skolan ofta jobbar med i lågstadiet och där är han ju om bara något halvår. Plus då att spelet släppts på svenska förra året, vilket gör att språkbarriären inte längre är ett problem. Men för att se om spelet är värt att köpa skall jag alltså sätta mig ned och spela det för mig själv någon gång framöver.