Vi har alla kulturella luckor, gap vi vill (och ofta inte vill) fylla men som det är svårt att avsätta tid för att ta tag i. En sådan sak för mig har varit serien Watchmen av Alan Moore utgiven av DC Comics.
En kollega fick mig att äntligen ta tag i den här, kombinationen av rekommendation från kollegan och att den fanns på skolans bibliotek var en sak för mycket. I bakgrunden finns förstås att jag fått ett nytt intresse för serien lite i skymundan då HBO gjort teveserie av materialet (ja, fast ändå inte, mer om serien i ett annat inlägg). Jag ville i alla fall läsa serien innan jag tog mig an vad HBO gjort.
För tio år sedan såg jag Zak Snyders filmatisering av Watchmen. Filmen kom ut 2009, precis innan superhjältegenren skulle explodera med Marvels filmuniversa. Filmen sägs följa seriealbumet ganska väl, men jag kan inte säga att den gav några bestående intryck för tio år sedan. Minnesbilderna är den blå Dr Manhattan, att filmen var okej och att jag var väldigt trött när jag tittade på den. Filmen fick en del extra uppmärksamhet i Sverige för att Malin Åkerman gör en av filmens viktigare roller.
Tio år senare har jag alltså läst serien. Äntligen. Och den var bra! Det är inte direkt något du sätter i händerna på någon som i vanliga fall läser Kalle Ankas pocket för det må vara ett seriealbum men berättarstrukturen och innehållet kräver en erfaren läsare. Handlingen i korthet är ett alternativt 80-tal där den militära maktkampen mellan USA och Sovjet är högst aktuell men med en väldigt avgörande detalj som skillnad: USA har Dr Manhattan, en varelse med superkrafter. Det är också den enda figuren som faktiskt har övernaturliga krafter, resten av ”hjältarna” är högst vanliga människor som klätt ut sig i mer eller mindre märkliga kostymer och valt att bekämpa brott. Just brottsbekämpandet har dock lagts åt sidan då den amerikanska regeringen sedan några år tillbaka valt att förbjuda maskerade personer att agera poliser. När en av de gamla utklädda hjältarna mördas i seriens inledning startar en händelsekedja som tyder på en stor komplott…
Flera tunga ämnen behandlas i romanen, varför den ganska avancerade berättarstrukturen inte är det enda kravet på läsaren. Främst har vi kanske den övergripande frågan, som dyker upp i flera olika lager, kring ”the greater good”. Men det finns så mycket att gräva i det här seriealbumet att olika läsare förmodligen väljer ut olika saker som den viktigaste frågan – min filosofiska bakgrund är troligen det som gör att jag fokuserar främst på just detta.
Nästa steg? Jag har lånat ett annat seriealbum av Alan Moore – karln är ju ett geni och har också skrivit V for Vendetta. Till skillnad från Watchmen är det en film jag omedelbart uppskattade väldigt mycket. Det och hur jag tänker om serien Watchmen som HBO gjort kommer jag till senare.