För första gången på väldigt (väääldigt) länge valde jag att gå 100% in i ett konsolspel, och valet föll på Star Warsspelet Jedi Fallen Order. Senaste året har jag – som en förberedelse för den nionde filmen i Skywalkersagan – vandrat en bra bit i en galax långt långt borta, och när det här konsolspelet släpptes 15 november 2019 köpte jag spelet (och dagen innan hade jag lånat en kamrats Playstation 4 för att faktiskt kunna spela det). En sak jag insåg under spelandets gång var att jag väldigt sällan spelar digitala spel som har ett tydligt slut, att det faktiskt är en historia jag som spelare får uppleva.
Det finns förstås flera fördelar med att låna en Playstation 4 istället för att köpa den (det finns naturligtvis många fördelar med att äga en Playstation 4 också…) men just att jag lånat den gjorde att jag faktiskt såg till att regelbundet spela. Därför var historien hela tiden aktuell i huvudet på mig, lite som en roman du har svårt att släppa taget om under läsningen. När du inte spelar (eller läser, upplever, historien) funderar du på vad som väntar runt hörnet. Så var det för mig att spela Jedi Fallen Order. Historien är bra, och i filmuniversat utspelar den sig en bit efter Revenge of the sith men före A new hope. Jag är en ganska dålig (=usel) konsolspelare så svårighetsgraden jag valde var den lättaste men många av spelets moment var nog lika oavsett svårighetsgrad. Spelet kombinerar olika moment (strid, förflyttning a la parkour och pusselklurande) och det var nog bara själva stridsaspekten som påverkades av svårighetsgradsvalet. Historien bjöd på några oväntade vändningar och flera intressanta karaktärer och jag är glad att jag tog mig tid att spela det. Sex veckor efter att spelet släpptes var jag klar. Ja, jag sade ju att jag var en ganska kass konsolspelare…Många klarade det förstås mycket snabbare än så 🙂