I går kväll när barnen somnat frågade min livskamrat om jag ville titta på film med henne. Ofta är det här en process som måste förbi steg som ”vem valde film senast?” och ”orkar vi se hela filmen eller behöver vi dela upp den på två tillfällen – och kommer tillfälle två att vara så snart att det är värt att se just den här?”. Småbarnsåren alltså…
Den här gången var annorlunda, för nu var filmen redan bestämd. Jag hade noll koll, hade inte ens hunnit läsa den korta presentationen Netflix ger om varje film (Magnus Betnér har för övrigt skojat bra om just den detaljen här). Det var bara till att fixa en kopp te och slå sig ned i soffan.
Filmen var The Post, Steven Spielbergs film från 2017 med Meryl Streep och Tom Hanks. Journalist i någon form har varit ett yrke jag redan sedan tidig tonår varit intresserad av så varje film eller serie som har med nyhetsproduktion eller nyhetsgrävande att göra har alltid en potential att locka in mig. Detta lyckas The Post med, och dessutom är ju trion Spielberg, Streep och Hanks så skickliga att även om det ”bara” rör sig om en standardprestation blir slutprodukten förstås ett mycket stabilt hantverk.
Jag är glad att den här filmen ”valdes” åt mig, för den tillhör nog en kategori som jag själv inte aktivt hade valt att se men som jag nu när jag sett den är glad att jag fått uppleva. Ursprungstanken var också att dela upp filmen på två tillfällen men det slutade med att vi såg hela i en sittning – också en kvalitetsmarkör på något vis 🙂